Klubbens före detta landslagsåkare Axel Bäck kommer under årets säsong att bidra med sin kompetens och sina erfarenheter för att hjälpa till att utveckla vår träningsverksamhet. Tanken är främst att Axel kommer att coacha våra tränare men många av barnen kommer också se honom i backen under säsongen.

Axel, hur går dina spontana tankar kring träningen i klubben idag och på din tid?

• Jag ser att det finns ett otroligt engagemang och driv i klubben som man måste ta vara på. Under min tid var klubben mycket mindre och vi hade inte samma förutsättningar som idag. Men det var en otroligt fin sammanhållning. Skidåkning är en livsstil och det handlar inte bara om att leverera resultat utan om att ha kul. Kan man skapa rätt förutsättningar för åkarna och samtidigt ha en grym klubbkänsla så tror jag man vinner mycket.
  

Sett till att även du började med massor av år i vår Saltisbacke vad har du för tips till våra barn och ungdomar i U8-U16 idag?

• Saltisbacken har alltid varit en trygg och härlig plats att vara på. Vi tränade i backen så fort det kommit snö och dom dagarna det inte var träning var vi där och byggde hopp eller körde fritt. Att få ta på sig skidkläderna hemma och knäppa på sig pjäxorna i farstun är en skön känsla. Att bli en bra skidåkare handlar inte bara om att kunna åka runt blå och röda käppar, det är så mycket mer än så. Mitt tips är att samla kompisarna till Vinterstadion och bara gå ut och leka med allt som går att åka med på snö, men självklart inte när det är träning. Starta en utmaning, tävling eller vad som helst. Ha kul och utnyttja att vi faktiskt har en skidbacke i Saltsjöbaden. Det är något ni verkligen borde vara stolta över.

Hur känns det att tävla i OS och Världscupen?

• Att vara på OS och få vara en del av en sådan stor tävling är en otrolig häftig känsla. Det är svårt att beskriva. Kanske går det att jämföras med när man står på start under LVC-finaler, och även hemma på KM i Saltis. Skillnaden är egentligen bara att under OS heter åkarna Marcel Hirscher och Hendrik Kristoffersen. Hemma var det kompisarna. Men det är ju fortfarande samma sak, fortast ner vinner och man vill ju knäppa dit kompisarna. Världscuptouren, och landslaget det blev ju mer som ens familj. Jag reste med landslaget ungefär 200 dagar om året i över 6 år. Visst var det tufft ibland att vara borta men jag har samtidigt fått uppleva så otroligt mycket, varit på olika platser runt om i världen och lärt känna många bra skidåkare.